Regelbunden direktavkastning gör att vi kan leva på våra investeringar utan att de förbrukas. För att “istället för arbete”, lägga vår tid på det vi tycker är viktigt. Samt på det som engagerar oss.
T.o.m när jag gjorde lumpen med en dagsersättning på 40 kr, hade jag ett månadssparande. Jag vet faktiskt inte varför, mer än att jag fick del av en kapitalförsäkring från mina morföräldrar.
Uppmaningen till oss barn var att förvalta dem för framtiden. Och mina föräldrar hjälpte oss att placera dem i olika värdpapper, som jag då inte förstod mig på. Men som flera år senare, räddade mig från ekonomisk knipa.
Jag är uppvuxen på en bondgård med 4 syskon och jag har aldrig känt mig “fattig”. Trots att jag i efterhand förstått att det inte alltid fanns så mycket pengar på mina föräldrars konton under vår uppväxt.
Vi lärde oss tidigt att hjälpas åt och även att hjälpa och ge, till de som inte var lika lyckligt lottade. Det var allt ifrån att hjälpa till på gården, hämta mjölk från korna, plocka bär, svamp och skörda grönsaker i landet.
Att lägga pengar i kyrkans kollekt på söndagar, att vi tog emot koptiska flyktingar, att byn hade insamling av äldre jordbruksmaskiner och kläder till Rumänien, att vi hjälpte och fick hjälp av våra grannar under skördetiden samt i skogen, att vi hade “barnflickor” från stan som fick uppleva landet genom att de bodde med och passade oss barn, att pappa tog emot praktikanter på gården osv.
Listan kan göras lång på både små och större saker som fostrade oss bröder att både hushålla på de resurser vi hade, jobba med andra samt att på olika sätt ge tillbaka.
Vad vill jag då ha sagt med detta?
Jo, förutom att uppväxt påverkat vad jag väljer att göra idag så skapade den även upplevelsen av ett rikt liv. Ett rikt liv genom mötet med andra människor, med andra förutsättningar och som jag annars aldrig skulle träffat. Det gav mig rikedom genom att jag alltid visste att vi kunde leva på lite och av de vi hade. Samt att saker blir lättare om man hjälps åt.
Det har gett mig en anledning att reflektera
Allt har inte varit guld och gröna skogar i livet och mitt engagemang har varierat. Främst under småbarnsperioden, då tiden upplevdes som en ständig bristvara.
Något jag tror de flesta kan känna igen sig i. Då man samtidigt kanske jobbar som mest, för att få ihop ekonomin eller för man vill visa framfötterna och göra karriär?
Min typ av karriär har dock aldrig varit att bli “chef” över en massa människor, utan jag har snarare alltid velat vara “en i gemenskapen”. Någon andra känner sig bekväm med att komma till med sina problem, förslag eller bara för att hänga med. Och någon som andra ser upp till pga att man är bra på det man gör. Samt har en sund kompass.
Kanske var det därför som jag valde att göra lumpen. Trots att jag kunnat slippa undan pga “min kampsports karriär”, samt med jobb och framtida planer som mjölkbonde. Något jag valde att inte göra, då min bror talade om alla vänskapsband han just fått genom sin värnplikt.
Lumpen ledde vidare till officersyrket och senare “piratjakt” utanför den somaliska nordkusten. Vägen var inte spikrak dit och det låter nog mer spännande än det var. Även om jag ser det som en av mitt livs största erfarenheter.
En erfarenhet som även fått mig att reflektera om och om igen. Både över varför vi egentligen var där, varför jag personligen var där, och vad vi gjorde. Reflekterat över människorna som simmat över en kilometer ut till havs, för att kunna fly som fripassagerare med den “sealift”, som senare skulle lyfta våra tre fartyg tillbaka till Sverige.
Flera av dessa reflektioner fick mig att utbrista i tårar härom dagen. Då jag läste detta inlägg högt för familjen.
Var inte beredd på känslosvallet, då jag redan läst inlägget flera gånger tyst för mig själv. Ett enligt mig välformulerade inlägget. Av en för mig helt okänd Malcom P.
Men jag blev inte heller förvånad, då igenkänningen var stor. Både från mina 17 år i Försvarsmakten och vad jag idag väljer att stå upp för.
Givare och tagare
Jag är stolt över det jag själv gjort inom Försvarsmakten, den insats jag var på, det jag bidragit till såväl nationellt som internationellt. Och jag högaktar alla som väljer att arbeta i uniform. Oavsett om den är grön, blå, orange eller vit.
Jag gör det inte främst för varför de en gång valde yrket. Utan för att de fortsätter att ge av sitt tid och sitt engagemang för att hjälpa andra.
Något jag hoppas att allt fler sätter ett större värde på. Ex pga de senaste veckornas bilder av desperata människor som försöker fly Talibaner i Afghanistan, en ökad organiserad brottslighet i Sverige, skogsbränder världen över och en utdragen pandemi.
De största och för mig viktigaste reflektionerna jag fått från min egen internationella insats är att:
- Välgörenhet bygger på att det finns en givare. För när människor, politiker och en allmän opinion väljer att sluta ge då bryts kedjan. Och det “Fina” de “Goda”-givarna gett har inte alltid skapat de positiva effekter, som vi trodde och ämnade. Oavsett om vi gav av välvilja, för att döva våra dåliga samveten eller för att ge oss själva en godhetsboost genom pengar eller handlingar.
- Alla hållbara system, bygger på direktavkastning och långsiktig avkastning för alla inblandade parter. Det finns en ekonomi i allt. Oavsett om den bygger på monetära valutor eller vinstskapande på annat sätt. Alla system som bygger på att en part hela tiden ger och en annan får eller tar, är inte bara långsiktigt ohållbara. Den typen av system slår dessutom även bort andra hållbara system, genom att snedvrida den naturliga balansen.
Givetvis skall vi stötta med bistånd, ge och hjälpa utan krav eller förväntan av motprestation, i samband med nöd. Men så snart det är möjligt måste detta få övergå i hjälp till självhjälp och uppbyggnad av mer hållbara lösningar.
Bromsar en agerande glädjestyrd karaktär
Jag är en person som har lätt för att fatta beslut och agera, samtidigt som jag är ganska glädjestyrd.
Visserligen betydligt mer långsiktig och mindre impulsive än vad vissa i min omgivning kanske tror. Men livet har också lärt mig hur jag funkar i olika situationer. Exempelvis att de “bundna och tråkiga investeringarna” mina föräldrar hjälpt mig med, från morföräldrarnas gåva. Var de som senare i livet hjälpt mig mest.
Medan mina impulsiva fond och aktieköp samt försäljningar inte gått lika bra. Speciellt inte i hastiga berg och dalbanor på börsen.
Det har också gjort att jag idag uppskattar investeringar som är mer trögrörliga och långsiktiga tillgångar eller trender. Så jag inte kan fatta för snabba och ogenomtänkta beslut, när det i övrigt gungar. Ex genom att sälja investeringen för jag behöver pengar för tillfällig konsumtion. Eller lockas av att göra spekulativa köp, för snabba cash.
För att ytterligare hjälpa mig själv, har vi främst valt att satsa i det som ger en förutbestämd och månadsvis eller årlig direktavkastning. På det viset kan vi idag leva av direktavkastningen utan att “tulla på” det investerade kapitalet. Samtidigt som direktavkastningen gör att vi inte längre behöver “jobba” genom att byta vår tid mot pengar.
Istället kan vi “jobba” med saker som vi tycker är kul och investera tid, pengar och vårt engagemang i vår hälsa, tid tillsammans samt långsiktiga engagemang som är viktiga för oss.
För oss har investeringen i att skapa privatuthyrning och mindre uthyrningars i näring blivit en stabil grund, med ett återkommande kassaflöde till att “driva familjen”.
Återkommande direktavkastning genom att hjälpa andra
Genom våra uthyrningar hjälper vi andra till ett boende. Samtidigt som vi delar med oss av våra erfarenheter här på bloggen, genom att medverka i poddar, webb-utbildningen samt genom konsultationer.
I denna verksamhet har vi många gånger “gett tillbaka” genom att “ta risken” att hyra ut, till personer som annars skulle haft svårt att få ett eget hyreskontrakt. Samt genom att stötta och hjälpa andra pro bono, i olika projekt och initiativ.
Att investera för att kunna hyra ut är det som från början gett oss mest tillbaka själva. Detta i form av det månatliga kassaflödet som ger möjlighet till vår frihet i vardagen. Uthyrning stämmer in på min reflektion nummer 2. Dvs att uthyrning bygger på principen om tillgång och efterfrågan. Som fungerar så länge alla parter känner sig nöjda med avtalet.
Här brukar vi exempelvis säga att: “om du inte jobbar för att skapa trivsel i din uthyrning. Så kommer det både ta din tid, din energi och då är det inte alltid värt pengarna”.
Samtidigt som det är viktigt att “inte vara för snäll”, överkompensera eller ge för stora förmåner. Då dessa snart tas som självklara utan tacksamhet och i vissa fall även smakar surt efteråt. Om det inte ges samma kompensation nästa gång eller då den tillfälliga förmånen försvinner.
Därför förordar vi att man håller sig till den nivå lagen satt, samt de normer Fastighetsägarna tillsammans med Hyresgästföreningen förhandlat fram.
Har du även läst dessa inlägg?
- Sälj din pengamaskin och investera i din bostad
- Är det lönsamt att renovera näringsfastigheten själv?
- 3 vanliga fel vid privatuthyrning!
- Att leva på fattiga är riktigt gott!
- Att investera med hjärta och plånbok
- Skall vi vika oss för Oro, Förtal & Hat?!
- Milersättning eller hyra bilen till ditt AB?
- Gästblogg Jakob E Saternus: Gå stärkt ur krisen
